when life slaps you across your face...

...it AINT a stroll in the park, I tell you that!

Ok, the word is out, jag har fått påssjuka, den där sjukdomen man kan få när man är bebis som gör så att man får en extra haka, hög feber, extrem huvudvärk, käkproblem som gör att det gör ont att äta och så klart den inte alls särskilt lilla risken för hjärnhinneinflammation och sterilitet. Yeah, that's me at the moment.

Jag sitter i Annamarias lägenhet i London just nu, om 30 minuter skulle jag sitta på ett plan till USA där jag skulle spendera en välbehövd semester i 2 veckor, men icke, om några timmar sitter jag på ett plan hem till Sverige och min sjuksäng istället, och min kärlek Anna såklart !

Ok, nu ska jag packa klart!

pray for me

Amen?

Nu kom jag hem efter första tentan och första deadlinen. Mycket nöjd med min essay och seminöjd men min tenta, oh well. Det ENDA som surrar i mitt huvud nu är om jag kom in på läkarlinjen i Liverpool eller ej, får besked nästa vecka. Min kropp reagrerar med försvarsposition, precis som jag kan göra något åt det nu, that's just not the case, it's all in the hands of the lord (Liverpool School of Medicine).

Humöret skiner i takt med solen denna dag i Lancaster och jag har unnat mig en fet baguette och cola med Tom, tänkre vägra plugga på en timme nu och bara gå runt och vara minus; gå upp och ner på huvudgatan med glajjorna på och säga "hej, hej, hej, hej". Sounds nice!

Mamma och Pappa, jag är nu ett vuxet barn som jag brukar kalla det och ni vet säkert att jag snusar lite från och till men tänkte bara set the record straight.
Har länge velat berätta om mitt besök i förorten Bury utanför Manchester med Tom, Adam och Esteban;
Vi bestämmer oss för att ta en roadtrip till Tom's hemort för en grym utekväll, efter ett antal öl på någon dodgy bar så spatserar vi till en, för orten, gargantuan nattklubb (där de för övrigt spelade mest ABBA, mysigt). Som alla andra bouncers i detta land förstår de aldrig att "19880627" betyder att jag är 20 år gammal och inte 19880627 år gammal! Anywho, sekunden efter att jag hängt in min jacka känner jag hur en hand stark som självaste Magnus Samuelsson greppar min arm och säger "follow me". Han hade namnbricka och batong så jag slog snabbt bort tankarna om att jag höll på att bli kidnappad och slutade skrika som en stucken gris till Tom att han skulle rädda mig (Tom är en rödhårig speta med fräknar och såg mer rädd ut än vad jag gjorde). Vi kan kalla mannen Magnus. Magnus förde in mig i ett pyttelitet rum bakom baren utan att säga ett ord, där satt ännu en man som berättade för mig att jag såg ut som att jag var på ecstasy. Samtidigt som jag försökte förklara att det var mitt vanliga beteende efter 3 öl (ni vet) började de peta på mig och jag blev klassiskt "strip-searched". Vad tror ni de hittar i min bakficka? Jo, min trogna General. Deras ögon säger "I told you so, you're on drugs". Nu var jag säker på att jag skulle hamna i finkan för resten av natten, men tack vare mitt smooth-talk fick jag dem att ta fram en dator och läsa om snus på internet (haha, yes I did). Första hiten var något i stil med att snus är nyttigare än cigaretter och iomed det var kvällen räddad. Efteråt var jag så skakig, såg ut som om bambi trillat på isen, sålt smöret, tappat pengarna och förlorat sitt jobb samtidigt, så tyckte de att jag såg knarkad ut innan...

To sum up; HÅLL ER BORTA FRÅN BRITTISKA FÖRORTER OM NI SNUSAR!

John legend var A LEGEND (undra hur många gånger den kommentaren har slinkit ur), truly! En specifik händelse under konserten fick både mina och Pablos goosebumps att ha rave-fest i våra nackar. I slutet sa han;

- By the way, some of you might have heard, back in the US we now have a new president!
(hela publiken går totalt nuts med lyckotjut)

- I've written a song about the upcoming change which I sang at The Democratic National Convention a couple of weeks ago, here it is!

John börjar spela på sin flygel och sjunger "If you're out there" samtidigt som megaskärmen bakom honom visar ett avancerat bildspel på great people like Ghandi, Mandela, King, Bob Marley, Dalai Lama and so on.... Och i slutet av låten kommer det upp en stor bild på Obama och återigen blir alla i publiken helt uppfyllda med hopp om framtiden och bara tjuter av glädje tillsammana med John Legend, det var stort helt enkelt. Och det är ju inte bara på John Legend konserter detta händer; Barack Obama har blivit en sorts symbol för change och hopp om en bättre framtid, inte bara för USA utan för hela den värld vi lever i.
Lagom press grabben har på sig, hoppas att han lever upp till förväntningarna!

Nu sitter jag med en djungel av häften och mordiskt tunga böcker framför mig, fick använda machete för att komma fram till tangentbrodet Imorgon har jag första tentan för denna terminen samt deadline för en av mina 5 essays, torsdag har jag nummer 2 och på fredag har jag nummer 3 samt deadline för resterande 4 essays där en titel kan vara något i stil med "Aldol condensation using benzaldehyde with acetone", whoppie do!

Efter lite USA har jag mina fötter på svensk mark igen den 3 april!
Back to work!

Library

I'm being a nerd at the library which explains why this post is in the Queen's language. Not because of the tranquil surroundings or the academic vibes from all the books and students, no, it's simply because the keyboards lack the swedish distinguishable three extra letters.

Anywho, I've just micromanaged the following two weeks down to the very minute, since I suspect that next weeks exams will be the hardest both SO far and BY far! Yikes! I'm WAY better at planning my work than I am at actually preform the work layed out in front of me.

"If I plan it, will you do it?" (Isn't it better to do what you're good at?)

Friday is coming up and John Legend is on my case about singing a duet with him, don't get me wrong, I'm flattered and all but I don't know.... What if I OUTSING him, that would just be immensely embarrasing for John, right? I think I'll respectfully decline the offer. ;)

Time for me to finish my Organic Chemistry seminar sheet, fun fun fun!

LATERS!

Egotripp, låt mig, det regnar

Fotografen Linus Morales tog lite foton på mig i vintras i den extrema kylen, som tur var skulle jag se lite kall ut, sjysst liksom! Han är grym han!

MAN

Jo, som ni vet så har ju träning börjat bli en allt större del av mitt liv, igen (träning hörde till mitt förflutna då jag hade glömt hur jäkla skön känslan är efter man tränat, både fysiskt och psykiskt, there's nothing like it).
Om man tänker efter så är det nästan omänskligt, ja omänskligt är faktiskt det rätta ordet för sammanhanget, hur människan går raka vägen mot ett stillasittande smahälle. Det är läskigt, det är nästan så man önskade att man hade mer kroppsbehåring så att man hade kunnat anamma neandertalskulturen med ugga ugga och hela köret, DET är manligt(eller?)!

Med 5000 sidor tjocka biologi och kemi böcker får man med jämna mellanrum ganska grova cravings för att bara läsa en tidning, en sån där man köper när man har lust att "sit back" och bara njuta och teleportera sig rakt in i vardagen. Svenska tidningen MAN som har nylanserats är riktigt jäs just för detta ändamålet. Inte bara tar den upp träning, inte för bodybuilders, utan för sånna som jag och du, som vill tävla mot alla de andra beach 09 grabbar i västra hamnen om vem som kan få mest blickar. Utan den hjälper mig att distansera mig från den brittiska matkulturen (vilken kultur) och den nordbrittiska stylen som faktiskt ibland är mardrömsmaterial (Pablo, Vicky, motaktion?). Rent av allt för att vi män ska må bättre än vad vi redan gör, till och med ett och annat kjoltyg.

Check it out helt enkelt, och låtsas inte som att ni aldrig läser tidingar för det gör ni, you know it, I know it!

http://www.manmagazine.se/

Word

It's OK now ;)

Har ni någon gång haft en dag då ni helt enkelt in känner för att göra något, du är inte sugen på att ens gå upp ur sängen, än mindre duscha eftersom du struntade i det efter löprundan kvällen innan. Precis en sådan dag hade jag igår. Jag har inte sådana dagar helt enkelt så något var fel. Jag var inte sugen på att gå till mina lektioner, gå till gymmet, ens gå in i köket och träffa mina flatmates. När man inte ens är sugen på att krypa ner i sängen och se en film med en påse godis är det något som är fel; all denna höpplösa tid ger upphov till one and one thing only, thinking. Vad jag kom fram till var att det var min kropp som sa till mig att någon major change had to happen.

Jag vet ju att mikroskopiska Lancaster inte direkt är idealt för mig men tack vare den perfekta utbildningen och framtidsutsikterna som kommer med den så biter jag ihop, men mina tänder kan inte ta hur mycket som helst. Jag ska snart till USA, sen till Malmö, sen till Amsterdam, sen strax efter det till Malmö igen och sen på enmånads-resa med min Baby till Australien OCH jag har exakt 8,5 skolveckor kvar vilket i princip inte är något alls och jag kan inte hjälpa att känna att känslan av att vara bortskämd som klagar i min position, men alla måste vi nog få klaga någon gång. So there it was, skönt att få det ur systemet. Det är bara tillbaka till att tänka positivt, se rakt igenom regnet och försöka påminna mig om att solen faktiskt FINNS någonstans där bakom den gråa UK-himlen.

Idag har gjort 50% av mina slutliga kemi-uppsatser och därmed ahead of the game, vilket känns nästan overkligt eftersom procrastination har varit mitt slagord på senaste. Whoopie do!

Nästa vecka är det reunion med Pablo i Manchester som gäller och det tillsammans med John Legend på the Apollo, WOOOORD!

kan man inte alltid ha muntilga prov...

...då hade jag nog fått 100% på allt, jag är grym på att sätta ihop ord i hjärnan så att det låter som att jag vet precis vad jag talar om. Men nä, så enkelt är det inte, om 40 minuter ska jag ha prov på restriction enzymes och det är precis lika jäkligt som det låter, jisses.

Älskling, jag cruisade nätet och hittade en lösning, ska vi göra såhär i framttiden eller?

Jag kommer dela med mig...

Haha, jag sitter nu i min stol med tights, Y-front över och banditmålning i ansiktet, i sann Engelsk anda går man ut utklädd, jag tycker att det framhäver mina ögon helt enkelt ;)

Tjing !

Lykke

Idag har jag försovit mig, samt vaknat med en finne på halsen som gör ontså fort jag rör på huvudet, lite i klass med nackspärr. Man kan ju inte hjälpa att undra om man drömt något straffbart, men som vanligt minns jag inget så det blir svårt att be han där uppe om förlåtelse, men "sorry"!

Miljöfarligt nog vaknade jag med datorn på, det gör jag ALDRIG men återigen, var jag berusad på för mycket te igår kanske? Har jag dödat för många aliens på Halo? Äh, nu glömmer vi det. Men vad jag vill komma till är att Itunes var uppe, jag kände mig rebellisk och tryckte på shuffle-knappen, plötsligt hoppade Lykke Li ut ur högtalarna med sin jäsiga röst och sitt jazziga beat, med lite toast och kaffe var morgonen (en morgon för mig är runt 12-1 på eftermiddagen) fulländad och smilgroparna djupa precis som de ska vara och återigen så sveper "life is goood"-känslan över mig som en surfvåg.

Idag är en busy dag, om 50 minuter har jag Organic Chemistry med kanske världens mest monotona föreläsare, haha, jag kan inte riktigt hålla mig för skratt när jag tänker på honom. Efter 5 minuter av hans röst hör man bara "bla, bla och bla" samtidigt som han pekar med sin laserpekare på konstiga formler och tecken. Utöver detta så skelar han så man vet aldrig vem han tittar på, that could be quite deceiving, trust me. Lyckats jag glänsa på det kommande provet ska jag bli religiös på riktigt! Efter det har jag 3 "hemtentor", 3 lectures att "go over", lära med allt om restriction enzymes, samt fylla i USA-ansökan på internet (numera måste man fylla i en ansökan för att åka till USA, Ellen!). Och ikväll är det Carniage, vilket är en kväll då ALLA på hela universitetet går ut, japp, vi är 20.000 studenter, på olika barer och avlutar på samma klubb, ska bli intressant och med all säkerhet svettigt.

Pannkakorna häromdagen blev FAB! Här har vi en överlycklig Tom och samtidigt är Halo 3 representerat.

fettisdag bli pancake-day

Engelsmännen ska alltid härmas, bara för att vi har en fettisdag så ska de komma på någon equivalent och inga rediga semlor finns det här inte så det fick bli pancake-day. Mitt sinne är just nu exakt ett år tillbaka då jag och Melinda bakade de mest fantastiska semlorna i vår feta lägenhet i New York, vi avnjöt dem också på vår terass som blickade ut mot skylinen. Ikväll blir det lite annorlunda, men inga ledsna miner för det. Jag ska woopa ihop lite american pancakes för hela min flat för att göra det hela ännu mer internationellt.

FACT: SPRINGA ÄR NYTTIGT! Jag som varit en gymråtta den senaste tiden har glömt hur det är att springa utomhus och det är precis vad jag precis gjort, man känner sig nästan renad ändå in i själen. Dags att genast smutsa ner den igen med lite pancakes, sylt och grädde.

Som ni förstår så regnade det såklart och som de säger i alla filmer "the rain makes me feel alive" - smygbullshit skulle jag vilja kalla det.

Dags för veckens prognos, varsågoda!

Liverpool

Ni vet när man har sådär multum med skolarbete att göra, men inget av det är tvunget att vara inne förrän om ett bra tag. Det är då som det är svårast att get started. Så vad gjorde jag; Jo, jag gick igenon vad som skulle göras utan att egentligen göra något av det, drog med mig Tom och köpte öl och satte honom med en XBox-kontroll i handen och tvingade honom att spela Halo 3 (ja, Pablo) med mig. Han stretade inte emot så värst mycket, lite rivsår från förlorarsidan fick jag utstå kanske men inget mer. Procrastination, procrastination, det är ett ord i minus anda, men det är precis det jag behöver för att "action" ska bli det ultimata när det väl inträffar (vilket inte är så sällan som det låter). Och ACTION är ett ord som ännu mer speglar minus anda.

Som tidigare nämt var jag på intervju på Liverpool University of Medical Studies förra veckan, av en händelse var jag först ut, men I grabbed the bull by it's horns och kramade musten ur min entusiasm för en medicinutbildning. Efter ungefär en sekund i "förhörs"-rummet blev mitt ansikte en tomat, precis rätt timegap för att de skulle tro att jag faktiskt såg ut som en indian och inte döma mig för det. Trots detta så gick det super enligt mig. Efter den 20 minuter långa intervjun kom jag in i väntsalen överlycklig och kunde inte göra annat än helt fel; jag utövade "yes-posen" med spända armen och lyfta benet och allt, inför sisådär 15 vättskrämda elever som hade sitt livs intervju framför sig. Jag försökte sugarcoat mitt felsteg med att i princip hålla tal inför alla om hur snälla de stora farliga frågospottande medicinarna bakom det stora skrivbordet faktiskt var, med jämnt fördelade förstående leenden (btw tog det ungefär 5 minuter för mitt ansikte att återfå sin skinande vita brittiska färg igen).

Så ja, blir det något år i Liverpool innan jag ska bli bäst i klassen och få scholarship så jag kan fortsätta min utbildning på Columbia University i New York kanske? Bara Liverpools admissions styrelse vet. Liverpool verkar faktiskt inte helt fel, de blev ju trots allt Europas kulturhuvudstad 2008 och det har säkert mer än ett Primark (för er som inte vet så är Primark ett jättevaruhus där man köper kläder för under £5-sedeln, perfekt för studenter helt enkelt) och jag vet att de har minst två vintage-butiker med reko smak, det var även där Titanic hade sin slutdestination (vet inte riktigt hur jag ska tolka det (?).

Destinationen i mitt huvud just nu är USA och North Carolina som det var alldeles för längesedan jag besökte, som blir verklighet om mindre än 4 veckor.

Nu är det dags för min nattliga brottningsmatch mot min insomnia.
Adjö!

YES!MAN

Dags att säga JA till ALLT (hrmm, kanske får begränsa lite, eller?)
Jag är ju kanske inte den som är en NEJ-sägare men filmen YES!MAN med Jim Carry som jag fick höra att jag liknar när jag gick i åttan (glömmer aldrig den kommentaren) fick mig på rygg. Den börjar med en tragisk Jim som bara sitter och tittar på film hela tiden; detta slog mig som en ångvält då jag sett 5 filmer bara idag (aj). Jim blir uppmanad att säga JA till alla challenges han blir uppmanad att göra så challenges here I come.

För övrigt får jag nu återgå till min insomnia; Anna får mig att sova som en bebis med dreggel och allt, utan henne blir det ingen vidare sömn för mig.

Jaha...

Då har min älskade Anna lämnat mig för hemlandet Sverige än en gång men fy vad bra vi haft det, så klaga kan jag inte.
Efter vår 4-dagars njutning i smygvåriga London med mycket shopping, mys och fest åkte vi upp till mitt sanctuary Lancaster University för att.. fortsätta att njuta. En tripp till Liverpool för min medicin-intervju (som enligt mig var fyllt med intelligenta leenden som jag kallar det) hann vi också med trots vår nästintill kroniska baksmälla och trötthet efter vårt never ending flängande. Oavsett var vi än är så har vi det så retarderat bra tillsammans, tack vare det kan vi leva med att vara utan varandra i veckor i taget, jäs! Tack vare min kära vän AnnaMaria så hade vi tillgång till en fantastisk lägenhet i centrala London all by ourselves! Utöver att Anna var i London så var det kusinträff a lá Pettersson också, dock exklusive brossan Martin som nu har börjat BLOGGA (antar att det var därför han inte kunde komma, satt och komponerade ett inlägg ni vet). Så nu blir det bloggbattle. Jag uppmanar min vilande blogg; REST NO MORE!

Vi hann med hela två sjukt bra indie/rock konserter med proper moshpits and mental crowdsurfing. Jag kom hem med en betydligt tyngre resväska, vilket inte var helt oväntat men plånboken piper något om att han är tom och inte har något över till USA om 4 veckor, "TYST" säger jag och slänger ner honom i en låda.

Nu är det tillbaka till plugget som hänger över mig som en vinranka fyllt med böcker utan bilder(tråkigt), BLÄ! Trots att jag inte var ute och svirade igår unnar jag mig en sån där söndag som bara får unna sig om man kom hem runt 6-snåret dagen innan. Ni vet; vakna klockan 2, lämna sängen först klockan 5 bara för att sen sätta sig framför datorn och lyssna på musik tills man somnar om.

Later!

RECYCLING

Thanks to me så har (ska) vi börja recycla på riktigt! Jag och Tom tog och sorterade alla gamla kartonger, ölburkar och vinflaskor och efter 4 vändor till vår närmaste recycling station luktade vi som vi varit några vändor på krogen, men whatevs. På mitt kommando möblerade vi också om i köket för att det skulle vara mer lättillgängligt att faktiskt slänga sitt skräp på rätt ställe, kylskåpet kändes som rätta stället! Etiketter klistrades på och allt var klart för invigningen. JÄS!

The T-Mobile Dance

Tänk att bara slinka in på Liverpool Street Station för ens vardagliga commute och så händer detta, det hade helt klart gjort in dag iaf!

Så då var man en erövring och en rosa mobil rikare

Igår var en sådär härligt spontan kväll, efter ett lyckat exam så var jag ett frustrerat vrak eftersom jag ville fira, men kvällen såg ovanligt mörk ut. Efter ett grymt gympass samlades minamina tankar och jag samlade ihop mina grannar Ashley och Kimmyboy för ett par öl på tre olika barer på campus, tydligen var det något som hette "friday fury" och varenda bar hade fulla studenter långt över sin kapacitet, nice säger jag! Det tog inte lång tid innan målet för kvällen var satt; minus skulle på något sätt fixa gratis choklad (ingen match) och vi skulle ta oss upp på taket av vårt hus (en smula knepigare). Vi hörde ett rykte om att vårt grannhus hade haft takbesökare tidigare den dagen och det kliade i fingrarna. Vi knackade vänligt på hos asiaterna över vår lägenhet och frågade ifall vi fick krypa igenom deras taklucka, till vår förtvivlan kunde de inte ett ord engelska, inte svenska eller tyska heller för den delen, men när det där distinkta japanska leendet smög sig fram såg vi det som ett grönt ljus och vipps var vi uppe och vi var on top of the world (hrmm... ja, Lancaster... OK, inte ens det, Lancaster Uni, jaja, skitsamma, kul var det).
Anywho, för sisådär två veckor bestämde sig min mobil för att strejka, han gick i ide helt enkelt, vipps så var displayen i stil med myrornas krig. Utan ett farväl eller en förvarning var han borta, som tur är skickade frugan sin gamla serisrosa mobil på första bästa flygplan till Lancaster, tack baby!
Nästa helg är det Manchester och om två och en halv vecka drar jag till London, där Anna, Pablo, Mia, Ullis, Vicky m.fl. kommer att förgylla min 5 dagar långa semester. Can't WAIT!
Kvällen framför mig dansar mellan Genetics, Immunology samt Chemistry.

Tjing!

det där med pengar

1 timmes paus i mina långa lectures idag och då passade jag på att ge skolan lite pengar, hmm... Jag precis skickat iväg ett lass med 35.039 kronor till mitt universitet och kvar till mig är, nja, det vill jag inte ens gå in på. Skillnaden mellan känslan att jobba och tjäna sina egna pengar man kan göra precis vad tusan man vill med och att låna sisådär 150.000 kronor om året av staten är ganska markant. Tanken på att jag måste lämna tillbaka de där pluringarna sen får mig att rysa, men som tur är lever jag i nuet och inte i framtiden. I framtiden ska jag bli richie rich och jobba precis med det jag tycker är roligt, and that's a frue!

För fasen baby, kan du skynda dig hit, jag saknar dig så att jag spricker, vi ses i london om lite mer än 3 veckor!

Det där är min habibi det!

träningsnarkoman

I smyg har jag alltid velat kunna omnämna mig själv som en träningsnarkoman (fast på ett nyttigt och hälsosamt vis såklart). Jag vill vara den som ger sig upp i gryningen för att ta ett gympass eller en halvmil i parken innan plugget/jobbet börjar! Ljug inte, det vill du som läser detta också ;), I know you! Men eftersom att jag är näst intill död när jag nannar så tar det ett rysligt bra tag innan humöret, orken samt den extrema svullnaden i mitt face som inte direkt säger "top of the morning to you mate", ger med sig. Förresten är det bara mitt ansikte som svullnar upp av John Blunds intrång?
Men denna veckan ger jag mig själv a pat on the back and loads of creds, jag har nämligen gymmat 5 ggr och känslan är oslagbar samt min urge att fortsätta på detta spåret, beach 09, here I come! Vad tror ni? Kan jag bli en Brad Pitt i filmen Troy på 20 veckor? You might say no way, I say WAY! Pablo, ska du vara med och leka, tävla rent av? (Nu säger Pablo för sig själv "ah, jäkla mes, tro man vill se ut så minus") HAHA.

Anywho, idag har jag lyckats få ner tre stycken onlineprov a 100% each under bältet, nu är det bara att börja på min health guide samt en essay som ska vara klar nästa vecka, yummie!
Nu ska jag springa tillbaka till vårt Xbox och förgylla min kväll med GTA!

Tjing!

En inte allt för vanlig lördag på Lancaster University Campus! Efter en Xbox-kväll i white january's tecken igår som varade långt in på småtimmarna tack vare min envisa att vinna (jag förlorade ändå, bummer), vaknade jag runt 12-tiden i min lägenhet (som ni ser till höger).. Go figure, detta är inte heller så ovanligt, haha. Men det ovanliga med denna lördagen var att när jag drog undan gardinerna så strålade solen rakt i mina ögon och energinivån höjdes ungefär som när du plockar på dig extra liv i något tv-spel, exciting stuff I tell you! För er som lyckats undgå vetskapen om var jag befinner mig så är sanningen den att jag studerar i norra delen av självaste Drottningens land, här regnar det cirka 300 dagar om året. Be cool, min optimistiska och positiva sida krigar mot regndropparna och de är OUTNUMBERED!

Ok, tillbaka till denna lördagen, alltså dagen som är idag. Ovanpå att det är solsken så är jag nästan helt ensam på detta megauniversitet. Det här med att "åka hem på helgen" är något som är lite svårt (och sådär mysigt dyrt) för mig och denna helgen har alla tajmat och bestämt att åka samtidigt. Anywho, ni kanske undrar vad jag kan hitta på en dag som denna. Ni som studerar vet att det finns inget som heter "finns inget att göra" men om vi bortser från studier. Jo, då brukar jag ta med mig lite bröd, dra på mig mina Marstrand-stövlar och glida genom gyttjan ner till dammen och mata min anka Charlie och hans fru Agnes och deras vänner (ja, man blir lite psycho när man kommer från New York City till vildmarken). Jag misstänker att Charlie har problem med sin thyroid som förmodligen producerar för mycket växthormon eftersom han är nästan dubbelt så stor som sina kompisar (haha, det är sant). På bilden är Charlie med några av mina medhjälpare, här kan ni uppskatta hans storlek.
Något annat jag upptäckt på min promenad idag är inte bara att solen bara varar i ungefär 30 minuter åt gången utan också att mitt campus är ruskigt vackert. Till höger är Environmental studies huset och till vänster är vårt historiska health center som byggdes 1899 The Bailrigg House.
Lancaster University har lite över 20 000 studenter och expanderar varje år med nya flashiga byggnader och grenar ut med nya utbildningar och är faktiskt riktigt jäs om jag får säga det själv! Själv kommer jag ju bara finnas här detta året sen är det vidareutbildning någon annanstans. Heck, jag gillar ju att flytta runt så jag är helt och hållet in peace med tanken på att flytta igen och om cirka en månad ska jag nog veta var!
Nu har jag inhandlat choklad och hör liv och rörelse i lägenheten som jag ska involvera mig i so this is it for now!

To sum up, Lancaster isn't that bad after all!